A Graphic Revolution, Talking Poetry & Politics with Giannina Braschi

An interview by Amy Sheeran and Amanda M. Smith
Serious Play, Serious Conversation
Chiricú Journal: Latina/o Literatures, Arts, and Cultures
Indiana University Press
Volume 2, Number 2, Spring 2018

Screen_Shot_2018-09-13_at_9.47_.14_AM_.png

An EXCERPT

Stepping into Giannina Braschi’s apartment makes one feel like an unruly child. The space is filled with surprising, whimsical objects that beg to be investigated, handled, played with. Futuristic LED-lit candles by Ingo Maurer in the guise of circuit boards are designed to deceive; a collection of carefully arranged miniatures in a cabinet of curiosities straddles the line between play and display. The brightly colored clay and metal furniture, by Dutch designer Maarten Baas, would look equally appropriate in a museum or a preschool classroom. The playfulness of the space belies Braschi’s assertion: “I don’t want to be comfortable . . . I want to feel strict.” On a high shelf, rosy-cheeked marionettes observe our interview. “They’re very well behaved,” Braschi says, perhaps admonishing one of us, who was just then considering how to take apart a three-dimensional puzzle. The marionettes are indeed quite well ordered, from largest to smallest, but their impish faces give everything a bit of a fun-house effect. It is difficult to figure out how much of this environment is serious and how much is play.

The more time we spent with Braschi in her apartment, the more obvious it became that our initial assessment rested on a profoundly misguided dichotomy. That three-dimensional puzzle was, in fact, a sculpture by Andrew Topolski of a stylized pipe bomb. The marionettes’ faces looked somewhat more malevolent after that. There is something anachronistic about the space, too. In spite of the Manhattan noise outside, the apartment is strangely quiet and calm; there are no screens of any kind. On our way out the door to lunch, Braschi recalled that she does indeed have an iPhone and wondered if she should bring it with her. She left it.

We are in this space in the first place because of a Latinx literature project that began during our graduate school years; we invited Braschi to participate in a Johns Hopkins University reading series that we founded called American Voces, which featured, perhaps to her chagrin—more on that below—Latinx authors including Junot Díaz, Cristina García, and Quiara Alegría Hudes. Braschi’s reading and the dinner that followed comprised a freewheeling, participatory, inspiring evening. Braschi herself was ostensibly the focus, but her goal seemed to be drawing the audience in, transforming the reading into a dynamic conversation peppered with extracts from her writings, engaging a chorus of voices to create a collaborative poetic experience.

Braschi’s work explores just such a multiplicity of voices. In El imperio de los sueños, a poetic trilogy published throughout the 1980s, she writes in her native Spanish as though it were a foreign, American language. Yo-Yo Boing! (1998), meanwhile, is often credited as being the first novel written in Spanglish. In her most recent work, United States of Banana (2011), the form of the novel gives way entirely to a poetic manifesto and a conversation among Giannina, Hamlet, Zarathustra, Segismundo, the Statue of Liberty, and a host of other characters. Originally from Puerto Rico, with a PhD in Golden Age Spanish literature, Braschi has received awards from the National Endowment for the Arts, Ford Foundation, and PEN American Center, among others. Her works have been adapted for the theater, photography and art books, and, most recently, to graphic novel form.

To call what follows an “interview” does not capture the form that our two-day tête-à-tête-à-tête took. Though we had prepared a rough script of questions to prompt Braschi to share her thoughts on poetry and politics, she frequently turned our inquiries back on us, resisting the hierarchy of a Q and A format by insisting on dialogue: “Well, you tell me.” “Am I right?” “Do you agree?” “What do you think?” “Please tell me because I really want to learn.” Eloquent and thoughtful, Braschi chooses her words carefully and delivers them impactfully—there…

To read the interview click here: https://muse.jhu.edu/article/697740/summary

Unknown-6.jpeg

Unknown-3.jpeg

Unknown.jpeg
Unknown-4.jpeg

Unknown-5.jpeg

Advertisements

Prokrastinatorn: United States of Banana, the graphic novel

USoB_stor-945x664.jpg”Fursten drömmer att han styr / offer för sin föreställning / härskar han ifrån sin tron. / Men vår makt är bara lån / inte mer än skrift i vinden” (Ur Livet en dröm av Pedro Calderón de la Barca, 1635)

Så talar den polske prinsen Sigismund, inspärrad av sin far efter ett kort men katastrofalt inhopp på tronen och därefter itutad att han bara drömt alltihop, i den spanske 1600-talsdramatikern Pedro Calderón de la Barcas pjäs Livet en dröm (La vida es sueño). Versdramat är mest känt för sina metafysiska funderingar om tillvarons drömlika natur, men det är lika mycket en meditation över makt och ansvar och förmågan att ta kommandot över sitt eget öde i stället för att kapitulera för defaitismen och bara leva upp till omvärldens (lågt ställda) förväntningar.

Comic Book In Sweden.jpeg

Det är tidlösa teman, och sisådär 375 år senare dyker Sigismund upp på nytt, nu under sitt spanska namn Segismundo, i den puertoricanska författaren Giannina Braschis postmoderna, postkoloniala och punkpoetiska roman United States of Banana från 2011. Här framträder han som en analog för Puerto Rico, fängslad inte i ett torn utan under Frihetsgudinnans kjolar – en slående bild för ett land fast i ett politiskt limbo som lydstat under USA. Han eftersöks av Braschis litterära alter ego Giannina tillsammans med övermänniskoprästen Zarathustra och Hamlet (en annan tronarvinge med svårt dysfunktionella familjerelationer) som under letandet grälar om söndervittrande imperier, frihetens natur och poetens roll i samhället efter elfte september-attackerna. Det är en halsbrytande mix av personligt poetiskt manifest och politisk kommentar, där Braschi gisslar USA:s relationer med Latinamerika i allmänhet och Puerto Rico i synnerhet, samtidigt som hon formulerar ett stridsrop för kreativiteten i en sönderkommersialiserad konsumtionskultur.

Braschis bångstyriga prosa är färgstark nog i sig själv, men frågan är om inte United States of Banana fått sin definitiva uttolkning i den nyligen utgivna serieversionen, kongenialt illustrerad av svenska serienestorn Joakim Lindengren. Vad som på pappret ser ut som ett ganska omaka par – vad har Braschis anarkistiska agitationer gemensamt med Lindengrens nostalgiska vurm? – visar sig vara oväntat lyckat. Det är som som om Braschis kombination av rättfärdig vrede och absurdistisk fars har inspirerat Lindengren att hitta ett nytt uttrycksmedel efter den antiauktoritära rebellattityden och den skatologiska humorn från tidiga verk som som Krystmarodören och Brun utan tvål och den reaktionärt färgade referenshumorn i Kapten Stofil. Här har han bytt ut tuschet mot kolet, och de mättade, stämningsfulla blyertsteckningarna är rika på detaljer och atmosfär utan att för den skull göra avkall på hans känsla för fysisk komedi. Han har aldrig tecknat bättre. Lindengrens ambitioner sträcker sig dock längre än att bara göra en illustrerad översättning av boken, och han ger Braschis kritik av västerländsk kulturimperialism djup och vitalitet genom att frambesvärja ett inferno av popkulturella och konsthistoriska gestalter som befolkar serierutorna: Här ses David Bowie och bröderna Marx sida vid sida med Socker-Conny och Pablo Picasso, medan Han Solo, Mister T och Toshiro Mifune slåss om grindslanten. Och så vidare. Det är ett hisnande bildfyrverkeri, fullt av drastiska associationer och kombinationer. Att på det viset gestalta en tummelplats för karaktärer ur vårt kollektiva undermedvetna hade lätt kunnat bli en en ytligt tillfredsställande postmodernistisk meta-fest, men Lindengren gör ofta smarta och oväntade kopplingar som ger nya dimensioner åt Braschis teman. Det gör United States of Banana till en frustande vital läsupplevelse, rasande, rasande rolig och relevant.

copy desk .jpeg

”Det är som som om Braschis kombination av rättfärdig vrede och absurdistisk fars har inspirerat Lindengren att hitta ett nytt uttrycksmedel efter den antiauktoritära rebellattityden och den skatologiska humorn från tidiga verk som som Krystmarodören och Brun utan tvål och den reaktionärt färgade referenshumorn i Kapten Stofil. […] Han har aldrig tecknat bättre.”
”Jag var ett monument över invandringen. Nu är jag en gränspolis” beklagar sig Frihetsgudinnan, en gåva från Frankrike för att fira hundraårsminnet av USA:s självständighet. ”De förvandlade mig till frihetens mausoleum”, tillägger hon senare. United States of Banana är – bland mycket annat – en betraktelse över hur ideal eroderar, förvrängs och förkalkas och blir byggstenar i imperiebyggen. Braschi ställer frihet mot ”frihet”; otyglad kreativitet kontra vackra men tomma koncept som kan paketeras, varumärkesskyddas och marknadsföras globalt. Inte konstigt att statyn ser sin spegelbild förvrängas till Munchs Skriet i Coca Cola-flaskans välvda yta. Man kan förtvivla för mindre. Konsumtionssamhället drar sig inte ens för att slå mynt av nationella trauman: I ett iskallt visuellt skämt förvandlar Lindengren 7-Eleven till 9-Eleven för att visa hur WTC-attacken tagit plats i den nationella mytbildningen. När Braschi beklagar sig över hur folket hålls liknöjt och jämnmodigt med ett bombardemang av massmediala sedativ sätter Lindengren Alex från A Clockwork Orange bakom taxiratten, med ögonen uppspärrade av metallklämmor, den rebelliska ådran stävjad.

Frihetsgudinnan är inte helt utan skuld. Hennes sympatier skiftar (hon bärs upp av ”en ondskans axel” som gör skillnad på folk, raser och kön, förklarar Giannina). Ibland blir hon ställföreträdande språkrör för amerikansk ideologi. ”Hur hindrade jag din själsliga utveckling?” frågar hon Giannina, som svarar: ”Genom att få mig att längta efter det jag inte vill ha eller behöver”. Tydligare än så kan knappast kapitalismens idéer formuleras. Den intalar oss att själslig utveckling kommer ur materiell tillväxt. Giannina hävdar envist motsatsen. Konsumtionshysterin kan även den bli en sorts fångenskap. Frihet är också att vara fri från begär.

Men alla imperier krackelerar, förr eller senare. ”Den anglosaxiska dominansen är dömd” säger statyn uppgivet, och serien är full av olycksbådande omen som styrker utlåtandet. Joakim Lindengren tecknar Barack Obama som moppar ett golv utan att ta notis om det Niagarafall som dränker rummet i vatten. Han drar ett inspirerat likhetstecken mellan Donald ”kvack kvack” Duck och Donald ”tweet tweet” Trump, båda kverulanta typer med bristande impulskontroll och sällsynt talang för självsabotage. Onkel Sam förvandlas till Batman-skurken Two-Face, en bipolär lögnare. ”Det är något ruttet i Amerika”, som Hamlet skulle ha uttryckt det. Hans närvaro i dramat förebådar för övrigt inga lyckliga slut.
”Han drar ett inspirerat likhetstecken mellan Donald ”kvack kvack” Duck och Donald ”tweet tweet” Trump, båda kverulanta typer med bristande impulskontroll och sällsynt talang för självsabotage.”

Det är inte bara i toppen som det är skakigt. Under frihetsgudinnans kjolar sjuder missnöjet, bland de brokiga skaror som vistas bland Escher-lika labyrinter och scenografier från Busby Berkeley-dansnummer. (Det finns ingen anledning att räkna upp alla Lindengrens referenser här, men att se pinup-ikonen Bettie Page dela ruta med både en Tom of Finland-hunk och den svenska porrparodi-agenten James Fjong beredde åtminstone den här recensenten lite extra glädje.) Här sitter Segismundo, prins av Polen och alter ego för Puerto Rico, som misströstar över sin möjlighet att göra fria val. Puerto Rico slits i dag mellan fraktioner som antingen vill förbli amerikanskt territorium, fullvärdig 51:a stat i USA eller självständig nation. Men för Segismundo är detta inte mycket till val: Slidder, slidder-sladder och sladder, suckar han medan det inrikespolitiska käbblet tar fysisk form som Knatte, Fnatte och Tjatte som huvudlöst springer omkring på hans cellgolv. Han vägrar också vara projektionsyta för andras drömmar: Zarathustra ser en överman, Giannina en frihetsslav och hetsporren Hamlet en erövrare. Själv drömmer han om upplösta gränser, mellan nationer, raser och kön.

Segismundos lojalitet sätts på prov i bokens avslutande tredjedel, där ett bröllop blir spelplatsen för en slutgiltig uppgörelse. Fadern Basilio ska gifta om sig med Hamlets mor Gertrud och erbjuder Segismundo att göra Puerto Rico till fullvärdig stat som gåva. Här börjar de litterära allusionerna dessvärre att svaja. Giftermålet är menat som en metaforisk allians mellan Sydamerika och Nordamerika, men exakt vad Gertrud har med amerikansk imperialism att göra blir aldrig riktigt klarlagt – i synnerhet som Lindengren tecknar henne med en Wagnerskt teutonisk majestät. Mest av allt verkar det vara för att ro hem analogierna till Hamlet, men det ringer lite falskt. Men även om den yttre handlingen blir luddig i kanterna så tappar aldrig systemkritiken och frihetsbudskapet udden. Boken avslutas med en triumfatorisk trotshandling, en personlig självständighetsförklaring som Lindengren badar i hoppingivande gryningsljus. Det är svårt att ha några invändningar mot den bilden. För att vara tecknad i svartvitt är United States of Banana ett synnerligen färgstarkt försvarstal.

https://www.prokrastinatorn.se/joakim-lindengren-united-states-of-banana/