Prokrastinatorn: United States of Banana, the graphic novel

USoB_stor-945x664.jpg”Fursten drömmer att han styr / offer för sin föreställning / härskar han ifrån sin tron. / Men vår makt är bara lån / inte mer än skrift i vinden” (Ur Livet en dröm av Pedro Calderón de la Barca, 1635)

Så talar den polske prinsen Sigismund, inspärrad av sin far efter ett kort men katastrofalt inhopp på tronen och därefter itutad att han bara drömt alltihop, i den spanske 1600-talsdramatikern Pedro Calderón de la Barcas pjäs Livet en dröm (La vida es sueño). Versdramat är mest känt för sina metafysiska funderingar om tillvarons drömlika natur, men det är lika mycket en meditation över makt och ansvar och förmågan att ta kommandot över sitt eget öde i stället för att kapitulera för defaitismen och bara leva upp till omvärldens (lågt ställda) förväntningar.

Comic Book In Sweden.jpeg

Det är tidlösa teman, och sisådär 375 år senare dyker Sigismund upp på nytt, nu under sitt spanska namn Segismundo, i den puertoricanska författaren Giannina Braschis postmoderna, postkoloniala och punkpoetiska roman United States of Banana från 2011. Här framträder han som en analog för Puerto Rico, fängslad inte i ett torn utan under Frihetsgudinnans kjolar – en slående bild för ett land fast i ett politiskt limbo som lydstat under USA. Han eftersöks av Braschis litterära alter ego Giannina tillsammans med övermänniskoprästen Zarathustra och Hamlet (en annan tronarvinge med svårt dysfunktionella familjerelationer) som under letandet grälar om söndervittrande imperier, frihetens natur och poetens roll i samhället efter elfte september-attackerna. Det är en halsbrytande mix av personligt poetiskt manifest och politisk kommentar, där Braschi gisslar USA:s relationer med Latinamerika i allmänhet och Puerto Rico i synnerhet, samtidigt som hon formulerar ett stridsrop för kreativiteten i en sönderkommersialiserad konsumtionskultur.

Braschis bångstyriga prosa är färgstark nog i sig själv, men frågan är om inte United States of Banana fått sin definitiva uttolkning i den nyligen utgivna serieversionen, kongenialt illustrerad av svenska serienestorn Joakim Lindengren. Vad som på pappret ser ut som ett ganska omaka par – vad har Braschis anarkistiska agitationer gemensamt med Lindengrens nostalgiska vurm? – visar sig vara oväntat lyckat. Det är som som om Braschis kombination av rättfärdig vrede och absurdistisk fars har inspirerat Lindengren att hitta ett nytt uttrycksmedel efter den antiauktoritära rebellattityden och den skatologiska humorn från tidiga verk som som Krystmarodören och Brun utan tvål och den reaktionärt färgade referenshumorn i Kapten Stofil. Här har han bytt ut tuschet mot kolet, och de mättade, stämningsfulla blyertsteckningarna är rika på detaljer och atmosfär utan att för den skull göra avkall på hans känsla för fysisk komedi. Han har aldrig tecknat bättre. Lindengrens ambitioner sträcker sig dock längre än att bara göra en illustrerad översättning av boken, och han ger Braschis kritik av västerländsk kulturimperialism djup och vitalitet genom att frambesvärja ett inferno av popkulturella och konsthistoriska gestalter som befolkar serierutorna: Här ses David Bowie och bröderna Marx sida vid sida med Socker-Conny och Pablo Picasso, medan Han Solo, Mister T och Toshiro Mifune slåss om grindslanten. Och så vidare. Det är ett hisnande bildfyrverkeri, fullt av drastiska associationer och kombinationer. Att på det viset gestalta en tummelplats för karaktärer ur vårt kollektiva undermedvetna hade lätt kunnat bli en en ytligt tillfredsställande postmodernistisk meta-fest, men Lindengren gör ofta smarta och oväntade kopplingar som ger nya dimensioner åt Braschis teman. Det gör United States of Banana till en frustande vital läsupplevelse, rasande, rasande rolig och relevant.

copy desk .jpeg

”Det är som som om Braschis kombination av rättfärdig vrede och absurdistisk fars har inspirerat Lindengren att hitta ett nytt uttrycksmedel efter den antiauktoritära rebellattityden och den skatologiska humorn från tidiga verk som som Krystmarodören och Brun utan tvål och den reaktionärt färgade referenshumorn i Kapten Stofil. […] Han har aldrig tecknat bättre.”
”Jag var ett monument över invandringen. Nu är jag en gränspolis” beklagar sig Frihetsgudinnan, en gåva från Frankrike för att fira hundraårsminnet av USA:s självständighet. ”De förvandlade mig till frihetens mausoleum”, tillägger hon senare. United States of Banana är – bland mycket annat – en betraktelse över hur ideal eroderar, förvrängs och förkalkas och blir byggstenar i imperiebyggen. Braschi ställer frihet mot ”frihet”; otyglad kreativitet kontra vackra men tomma koncept som kan paketeras, varumärkesskyddas och marknadsföras globalt. Inte konstigt att statyn ser sin spegelbild förvrängas till Munchs Skriet i Coca Cola-flaskans välvda yta. Man kan förtvivla för mindre. Konsumtionssamhället drar sig inte ens för att slå mynt av nationella trauman: I ett iskallt visuellt skämt förvandlar Lindengren 7-Eleven till 9-Eleven för att visa hur WTC-attacken tagit plats i den nationella mytbildningen. När Braschi beklagar sig över hur folket hålls liknöjt och jämnmodigt med ett bombardemang av massmediala sedativ sätter Lindengren Alex från A Clockwork Orange bakom taxiratten, med ögonen uppspärrade av metallklämmor, den rebelliska ådran stävjad.

Frihetsgudinnan är inte helt utan skuld. Hennes sympatier skiftar (hon bärs upp av ”en ondskans axel” som gör skillnad på folk, raser och kön, förklarar Giannina). Ibland blir hon ställföreträdande språkrör för amerikansk ideologi. ”Hur hindrade jag din själsliga utveckling?” frågar hon Giannina, som svarar: ”Genom att få mig att längta efter det jag inte vill ha eller behöver”. Tydligare än så kan knappast kapitalismens idéer formuleras. Den intalar oss att själslig utveckling kommer ur materiell tillväxt. Giannina hävdar envist motsatsen. Konsumtionshysterin kan även den bli en sorts fångenskap. Frihet är också att vara fri från begär.

Men alla imperier krackelerar, förr eller senare. ”Den anglosaxiska dominansen är dömd” säger statyn uppgivet, och serien är full av olycksbådande omen som styrker utlåtandet. Joakim Lindengren tecknar Barack Obama som moppar ett golv utan att ta notis om det Niagarafall som dränker rummet i vatten. Han drar ett inspirerat likhetstecken mellan Donald ”kvack kvack” Duck och Donald ”tweet tweet” Trump, båda kverulanta typer med bristande impulskontroll och sällsynt talang för självsabotage. Onkel Sam förvandlas till Batman-skurken Two-Face, en bipolär lögnare. ”Det är något ruttet i Amerika”, som Hamlet skulle ha uttryckt det. Hans närvaro i dramat förebådar för övrigt inga lyckliga slut.
”Han drar ett inspirerat likhetstecken mellan Donald ”kvack kvack” Duck och Donald ”tweet tweet” Trump, båda kverulanta typer med bristande impulskontroll och sällsynt talang för självsabotage.”

Det är inte bara i toppen som det är skakigt. Under frihetsgudinnans kjolar sjuder missnöjet, bland de brokiga skaror som vistas bland Escher-lika labyrinter och scenografier från Busby Berkeley-dansnummer. (Det finns ingen anledning att räkna upp alla Lindengrens referenser här, men att se pinup-ikonen Bettie Page dela ruta med både en Tom of Finland-hunk och den svenska porrparodi-agenten James Fjong beredde åtminstone den här recensenten lite extra glädje.) Här sitter Segismundo, prins av Polen och alter ego för Puerto Rico, som misströstar över sin möjlighet att göra fria val. Puerto Rico slits i dag mellan fraktioner som antingen vill förbli amerikanskt territorium, fullvärdig 51:a stat i USA eller självständig nation. Men för Segismundo är detta inte mycket till val: Slidder, slidder-sladder och sladder, suckar han medan det inrikespolitiska käbblet tar fysisk form som Knatte, Fnatte och Tjatte som huvudlöst springer omkring på hans cellgolv. Han vägrar också vara projektionsyta för andras drömmar: Zarathustra ser en överman, Giannina en frihetsslav och hetsporren Hamlet en erövrare. Själv drömmer han om upplösta gränser, mellan nationer, raser och kön.

Segismundos lojalitet sätts på prov i bokens avslutande tredjedel, där ett bröllop blir spelplatsen för en slutgiltig uppgörelse. Fadern Basilio ska gifta om sig med Hamlets mor Gertrud och erbjuder Segismundo att göra Puerto Rico till fullvärdig stat som gåva. Här börjar de litterära allusionerna dessvärre att svaja. Giftermålet är menat som en metaforisk allians mellan Sydamerika och Nordamerika, men exakt vad Gertrud har med amerikansk imperialism att göra blir aldrig riktigt klarlagt – i synnerhet som Lindengren tecknar henne med en Wagnerskt teutonisk majestät. Mest av allt verkar det vara för att ro hem analogierna till Hamlet, men det ringer lite falskt. Men även om den yttre handlingen blir luddig i kanterna så tappar aldrig systemkritiken och frihetsbudskapet udden. Boken avslutas med en triumfatorisk trotshandling, en personlig självständighetsförklaring som Lindengren badar i hoppingivande gryningsljus. Det är svårt att ha några invändningar mot den bilden. För att vara tecknad i svartvitt är United States of Banana ett synnerligen färgstarkt försvarstal.

https://www.prokrastinatorn.se/joakim-lindengren-united-states-of-banana/

Advertisements

The Story of America Begins Here

Berättelsen om Amerika Börjar Nu

Giannina Braschi: ”Drömmarnas imperium” Publicerad 2012-05-25 08:36 Giannina Braschis prosa tar färg och tempo från gatans poesi. Samtidigt är den lärd och full av litterära referenser. Hennes skildring av 11 september är något alldeles nytt och eget, skriver Ingrid Elam.

 

Kort tid efter 11 september 2001 började de skönlitterära bearbetningarna av katastrofen komma, Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära” publicerades 2005 och två år senare gav Don de Lillo ut ”Falling man”. Nu föreligger också delar av det hittills kanske mest originella bidraget till litteraturen om 11 september-attackerna i svensk översättning, Giannina Braschis ”United States of Banana” från 2011, som får inleda urvalsvolymen ”Drömmarnas imperium”. Så här kan det låta: Valmöjligheterna är absurda. De kan välja mellan potatismos, pommes frites och bakad potatis. Men hur man än serverar den är det samma potatis. Om du frågar mig om det är bättre att vara conquistada por un conquistador o exterminada por un exterminador, prefiero ser vencida Braschi skriver en prosa som tar färg och tempo av gatans poesi med dess speciella tilltal, hiphop-rytmer och stilblandning, men hon skriver inte på gatans språk utan på en bildad, litterär engelska och spanska, full av sofistikerade ordlekar. I korta stycken fångar hon tillståndet efter 11 september, mardrömmarna, skräcksynerna, politikens förfall. Vad finns kvar i New York? Staden iakttas av en spanskspråkig invandrare som talar direkt till alla som vill höra. Vilka är människans villkor nu? Kroppsdelar far genom luften, där faller en man i vit skjorta utan ben och huvud, här två avslitna händer som fortfarande håller varandra. Allt faller, tornen, börsen, människovärdet. Det är en apokalyps på blandat och brutet talspråk men det är också, märker man efter hand, en filosofisk betraktelse över 2000-talets öde land. Den genljuder av lärda referenser, inte bara kroppsdelar utan även diktrader och delar av dramatiska dialoger fladdrar förbi i efterskalvens luftvirvlar, en bit Yeats, en trasa Eliot, en essäsnutt Benjamin. Giannina Braschi doktorerade i litteraturvetenskap på 1970-talet, hon rör sig på ett västerländskt bildningsfält, men hon experimenterar fritt med de plantor som växer där och vänder upp och ner på hierarkier. Viktigast bland undertexterna är Shakespeares ”Hamlet” och Calderóns ”Livet en dröm”. Den senare handlar om prins Segismundo som låstes in av sin far i en jordhåla och växte upp där utan kontakt med världen utanför. Det är ingen tvekan om vem av de två som har jagberättarens sympati, Hamlet som dödar i skydd av ett draperi och tvekar där Ofelia vågar ta språnget ut på djupt vatten, eller Segismundo som reser sig mot sin far och mot alla odds lyckas vända sitt öde. Braschi lägger perspektivet konsekvent hos invandraren – själv är hon född i Puerto Rico – hon insisterar på att det spanska arvet är lika viktigt som det anglosaxiska och att berättelsen om Amerika måste skrivas om efter 11 september. Saf¬ran Foers och de Lillos romaner är i grunden traditionella berättelser om några livsöden i skuggan av katastrofen, medan Braschi gör något nytt och eget. Det handlar inte så mycket om vad hon berättar utan vad formen säger, nämligen att Amerika varken är en smältdegel eller består av många från varandra åtskilda ghetton. I stället är hennes Amerika en väv där alla inslag syns och berör varandra. Braschis bidrag till den nya berättelsen är allt annat än realistisk eller harmonisk, snarast blasfemisk, full av förtvivlan och svart humor. ”United States of Bananas ”är hennes senaste bok men den ligger först i det svenska urvalet som i övrigt rymmer en mindre bit ur ”Yo-Yo Boing!” från 1998 och en längre ur den bok som också är urvalsvolymens titel, ”Drömmarnas imperium” från 1988. Det är en klok omvänd ordning, de tidigare verken är svårare att ta till sig i bokform, ”Yo-Yo Boing!” blandar två språk till spanglish och de korta prosastyckena i ”Drömmarnas imperium” är hallucinatoriska New York-impressioner – före tornens fall. Båda är med sin rastlöst svängande rörelse som gjorda för högläsning. De två översättarna, poeterna Helena Eriksson och Hanna Nordenhök bidrar med var sitt efterord, Nordenhöks är en introducerande miniessä medan Eriksson snarast skriver vidare på Braschis text. Deras översättningar är utmärkta och fångar känslan av att befinna sig i den del av Amerika där människor möts i ett brokigt men ändå samlevnadsmöjligt flöde av språk och erfarenheter: New York.

Ingrid Elam litteratur@dn.se

 

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/giannina-braschi-drommarnas-imperium