The Story of America Begins Here

Berättelsen om Amerika Börjar Nu

Giannina Braschi: ”Drömmarnas imperium” Publicerad 2012-05-25 08:36 Giannina Braschis prosa tar färg och tempo från gatans poesi. Samtidigt är den lärd och full av litterära referenser. Hennes skildring av 11 september är något alldeles nytt och eget, skriver Ingrid Elam.

 

Kort tid efter 11 september 2001 började de skönlitterära bearbetningarna av katastrofen komma, Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära” publicerades 2005 och två år senare gav Don de Lillo ut ”Falling man”. Nu föreligger också delar av det hittills kanske mest originella bidraget till litteraturen om 11 september-attackerna i svensk översättning, Giannina Braschis ”United States of Banana” från 2011, som får inleda urvalsvolymen ”Drömmarnas imperium”. Så här kan det låta: Valmöjligheterna är absurda. De kan välja mellan potatismos, pommes frites och bakad potatis. Men hur man än serverar den är det samma potatis. Om du frågar mig om det är bättre att vara conquistada por un conquistador o exterminada por un exterminador, prefiero ser vencida Braschi skriver en prosa som tar färg och tempo av gatans poesi med dess speciella tilltal, hiphop-rytmer och stilblandning, men hon skriver inte på gatans språk utan på en bildad, litterär engelska och spanska, full av sofistikerade ordlekar. I korta stycken fångar hon tillståndet efter 11 september, mardrömmarna, skräcksynerna, politikens förfall. Vad finns kvar i New York? Staden iakttas av en spanskspråkig invandrare som talar direkt till alla som vill höra. Vilka är människans villkor nu? Kroppsdelar far genom luften, där faller en man i vit skjorta utan ben och huvud, här två avslitna händer som fortfarande håller varandra. Allt faller, tornen, börsen, människovärdet. Det är en apokalyps på blandat och brutet talspråk men det är också, märker man efter hand, en filosofisk betraktelse över 2000-talets öde land. Den genljuder av lärda referenser, inte bara kroppsdelar utan även diktrader och delar av dramatiska dialoger fladdrar förbi i efterskalvens luftvirvlar, en bit Yeats, en trasa Eliot, en essäsnutt Benjamin. Giannina Braschi doktorerade i litteraturvetenskap på 1970-talet, hon rör sig på ett västerländskt bildningsfält, men hon experimenterar fritt med de plantor som växer där och vänder upp och ner på hierarkier. Viktigast bland undertexterna är Shakespeares ”Hamlet” och Calderóns ”Livet en dröm”. Den senare handlar om prins Segismundo som låstes in av sin far i en jordhåla och växte upp där utan kontakt med världen utanför. Det är ingen tvekan om vem av de två som har jagberättarens sympati, Hamlet som dödar i skydd av ett draperi och tvekar där Ofelia vågar ta språnget ut på djupt vatten, eller Segismundo som reser sig mot sin far och mot alla odds lyckas vända sitt öde. Braschi lägger perspektivet konsekvent hos invandraren – själv är hon född i Puerto Rico – hon insisterar på att det spanska arvet är lika viktigt som det anglosaxiska och att berättelsen om Amerika måste skrivas om efter 11 september. Saf¬ran Foers och de Lillos romaner är i grunden traditionella berättelser om några livsöden i skuggan av katastrofen, medan Braschi gör något nytt och eget. Det handlar inte så mycket om vad hon berättar utan vad formen säger, nämligen att Amerika varken är en smältdegel eller består av många från varandra åtskilda ghetton. I stället är hennes Amerika en väv där alla inslag syns och berör varandra. Braschis bidrag till den nya berättelsen är allt annat än realistisk eller harmonisk, snarast blasfemisk, full av förtvivlan och svart humor. ”United States of Bananas ”är hennes senaste bok men den ligger först i det svenska urvalet som i övrigt rymmer en mindre bit ur ”Yo-Yo Boing!” från 1998 och en längre ur den bok som också är urvalsvolymens titel, ”Drömmarnas imperium” från 1988. Det är en klok omvänd ordning, de tidigare verken är svårare att ta till sig i bokform, ”Yo-Yo Boing!” blandar två språk till spanglish och de korta prosastyckena i ”Drömmarnas imperium” är hallucinatoriska New York-impressioner – före tornens fall. Båda är med sin rastlöst svängande rörelse som gjorda för högläsning. De två översättarna, poeterna Helena Eriksson och Hanna Nordenhök bidrar med var sitt efterord, Nordenhöks är en introducerande miniessä medan Eriksson snarast skriver vidare på Braschis text. Deras översättningar är utmärkta och fångar känslan av att befinna sig i den del av Amerika där människor möts i ett brokigt men ändå samlevnadsmöjligt flöde av språk och erfarenheter: New York.

Ingrid Elam litteratur@dn.se

 

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/giannina-braschi-drommarnas-imperium

Advertisements

The New Censorship: A Free Literary Event produced by PEN World Voices Festival of International Literature

Thursday, May 3, 2012, 6pm to 7:30pm  at Bowery Poetry Club, 308 Bowery Street, NY NY

Moderated by the co-editor of Book Forum Albert Mobilio, this free, lively panel discussion features dynamic writers from around the globe as part of the 2012 PEN World Voices Festival of International Literature.  The topic is The New Censorship/Corporate Censorship. The panelists are Iranian novelist Mahmoud Dowlatabadi, Hispanic-American poet Giannina Braschi, Spanish scriptwriter Jaume Cabré, Norwegian novelist Karl O. Knausgaard, and Adam Mansbach. These dynamic voices will debate whether the aim of anti-piracy legislation is tantamount to censorship. As corporations move to the forefront in the quest for control over information and its flow, the battle over censorship has changed, and its newest champions are found not in the statehouse, but in the boardroom. After a public outcry against industry-backed copyright and anti-piracy bills in both the House and Senate, PEN invites these panelists to discuss their perspective as published poets, novelists, and scriptwriters.

The event is sponsored by Bookforum, Institut Ramon Llull, and Royal Norwegian Consulate General. http://www.pen.org/viewmedia.php/prmMID/6453/prmID/2206

La pastoral; o la inquisición de los recuerdos

Yo hago la afirmación. Yo hago la exclamación. Yo soy la inquisición de los recuerdos. Y me aburren los puntos y las comas. Me aburre la duda. Y sobre todo la memoria. Me aburren los recuerdos y he llegado a la cima del mundo para quemarlos. En este libro están mis recuerdos. Escúchenme damas y caballeros. Éste es el funeral de los recuerdos. Éste es su cementerio. Y éstas son sus honras fúnebres. No los adoro ni les tengo ningún respeto. No le pertenecen a nadie. No le pertenecen a la tumba. Y ni siquiera le pertenecen al recuerdo. Ya todos han visto las quimeras rojas y las quimeras negras. Han visto las borracheras y los banquetes. Y después ha llegado la resaca del recuerdo y ha arrasado con la vida. La muerte se llama recuerdo. Y el tiempo también. Y también los malditos recogedores de basura. Me refiero a los pastores del recuerdo. Y los recuerdos son sombra. Y los recuerdos son muerte. Yo no soy un recuerdo. Yo no soy un arsenal de epítetos ni de metáforas. Yo soy la estrella y la estrella alumbra. Soy afirmación. Y no quiero conceptos. No quiero abstracciones. No, No, No, y No. No soy punto y coma. Quiero punto y aparte. Quiero acabarlo todo de una vez. Sin arrepentimientos. Sin recuerdos.

 

Escúchenme damas y caballeros. Escuchen el sermón de los recuerdos y de las lamentaciones. Escuchen el infierno. Por qué no hice lo que debí haber hecho. Estoy arrepentido. He pecado. Tengo recuerdos. Y tormentos. Me estoy quemando en el fuego de los recuerdos. Por qué no me habré quedado quieto. Por qué habré hecho aquello. Yo me arrepiento mil veces. Por qué te traicioné y por qué te recuerdo. Ay, y cuánto dolor y cuánta pena. Ay, y te dejé plantado en la calle. Escúchen a los recuerdos. Escúchenlos de nuevo. Por qué te tracioné. Por qué te fuiste y me olvidaste. Y me lamento y te recuerdo. Escuchen la telenovela de las seis y escuchen al recuerdo. Ay, y ahora qué me queda. Me quedan los apartes y los monólogos y los recuerdos. Me quedan las sombras. Me quedan las memorias. Yo no quiero monólogos ni lamentos ni apartes. Yo soy un pájaro que canta. Yo soy un niño. Yo soy el ruiseñor. Qué saben el invierno o el otoño o la primavera o el verano del recuerdo. No saben nada del recuerdo. Saben que pasan y que vuelven. Saben que son estaciones. Saben que son el tiempo. Y saben afirmarse. Y saben imponerse. Y saben sostenerse. Qué sabe el otoño del verano. Qué lamentaciones tienen las estaciones. Ninguna odia. Ninguna ama. Y pasan. 

(El imperio de los sueños)

Pastoral; or the Inquisition of Memories

I make the affirmation. I make the exclamation. I am the inquisition of memories. And I am bored by semicolons. I am bored by doubt. And above all, by memory. I am bored by memories and have reached the top of the world to burn them. My memories are in this book. Listen to me, ladies and gentlemen. This is the funeral of memories. This is their cemetery. This is their service. I don’t worship them or respect them in any way. They belong to no one. They don’t belong to the grave. They don’t even belong to memory. You’ve all seen the red chimeras and the black chimeras. And you’ve seen the drunkenness and the banquets. And then the remains of memories came and cleared away life. Death is called memory. And so is time. And so are the damned garbage collectors. I mean the shepherds of memory. And memories are shadows. And memories are death. I am not a memory. I am not an arsenal of epithets or metaphors. I am the star, and the star shines. I am affirmation. And I do not want concepts. I do not want abstractions. No, no, no, and no. I am not a semicolon. I want a period and a paragraph. I want to end it all, once and for all. Without any regrets. Without memory.

Listen to me, ladies and gentlemen. Listen to the sermon of memories and sorrows. Listen to hell. Why didn’t I do what I should have done. I repent. I have sinned. I have memories. And torments. I am burning in the flames of memories. Why didn’t I keep quiet? Why did I do that? I repent a thousand times. Why did I betray you, and why do I remember you? Oh woe, woe’s me! Oh, and I left you standing in the street. Listen to memories. Listen to them again. Why did I betray you? Why did you leave and forget me? And I grieve and remember you. And the worst were my tears. And the worst was remembering you. Listen to the soap opera and listen to memory. Oh! Now what’s left for me! Just monologues, soliloquies, and memories. I’m left with shadows. I’m left with memories. I don’t want monologues or sorrows or soliloquies. I am a singing bird. I am a child. I am the nightingale. What does winter or autumn or spring or summer know of memory? They know nothing of memory. They know that seasons pass and return. They know that they are seasons. That they are time. And they know how to affirm themselves. And they know how to impose themselves. And they know how to maintain themselves. What does autumn know of summer? What sorrows do seasons have? None hate. None love. They just pass.

(Empire of Dreams)

Yo-Yo Boing! (a scene from the bilingual edition)

 Bilingual edition–The era of the generalist is coming back. The specialist is dated.  The nose specialist, does he consider your eyes, your mouth, your aura, your personality, before he breaks your nose and turns you into another chiguagua.  No, he goes cross-eyed staring at your nose.  Jack of all trades–the specialist diminishes the value of knowing it all, or at least, trying to grasp it all, and adds–Master of none.  Un especialista, just for discerning the details, is not un sabio.  El sabio puede ser un necio.  Mira lo que decía Alcibíades de Sócrates, borracho, en las tabernas, bebiendo vino, con los dientes podridos.  Mistaken for a beggar.  How can a wise man look so base?  Las apariencias engañan.

–No engañan, my darling, confunden. If I say–here, pretzels, here, porn films, here, sexy bodies–then, they will flock to me–looking for cheap thrills, thinking I am another Madonna, but in the middle of my show, I’ll play a trick on them, as they have been playing tricks on me.  Saying it’s great, when it tastes like shit.  I’ll do the opposite.  I’ll dress like a slutty punk, but I’ll give them the real thing, and I don’t mean coke.  I’ll give them poetry.

–What kind of poetry do you write?

–What do you mean?

–I write sonnets, and you?

–I can’t fit life into rhyme scheme.  It would be a straight jacket.  Rhythm is free.  How can I accept rhythms of ancient ages when I’m feeling my own rhythm.  The velocity of cars–the engines of our time–concords, faxes, guns and subways.  The way we talk and the way we commute.  Do we have time to write novels.  What is immortal in a novel is not the form which is long dead, but the context.  And the same with poetry–what is said–that remains, the way we say things, changes.

–Which means, you write blank verse like Neruda.

–No verse.

–Like Rimbaud–or BaudelaireLittle Prose Poems?

Arthur Rimbaud at the age of seventeen by Étie...

Image via Wikipedia

–I do not write little poems.  I write big books.  Which is not to imply that I like everything in them. 

–Then why do you publish them?

–Because it’s not a matter of liking.  Because to tell you the truth, many times, I don’t like myself.  What am I going to do?  Kill myself because I don’t like myself.  No, I exist.  Those poems I do not like function in the whole work.  And they work well.  So, it’s not a matter of liking.  I don’t like my nose, but it exists and it works well.

–You could also get a nose job.

–Why, I can breathe.

–Do you write every day?

–I don’t have something to say everyday.

–I always find something to say.  I have the feeling we are very different poets.  I’m sure Suzana told you that I won a poetry contest at the Poetry Society of America.  It had an environmental theme.  What do you write about?

–I don’t have themes.  I have flavors like Bazooka.  My favorite is the pink one.  I love to suck all the sugar out of the pink one.

–Flavors don’t last, especially Bazooka.  Poetry has a mission and I take my role very seriously.

–So do I.  I want poetry to be a fashion show–to have  a taste of frivolity–savoir faire–a taste of time at its peak–Kenzo, Gigli and Gautier.  I’m more excited by Bergdorf’s windows than the contemporary poetry I’ve read.

–Who have you read?

–I don’t read any of them.

–It shows. You must realize you’re limiting your audience by writing in both languages.  To know a language is to know a culture.  You neither respect one nor the other.

–If I respected languages like you do, I wouldn’t write at all.  El muro de Berlín fue derribado.  Why can’t I do the same.  Desde la torre de Babel, las lenguas han sido siempre una forma de divorciarnos del resto de la humanidad.  Poetry must find ways of breaking distance.  I’m not reducing my audience.  On the contrary, I’m going to have a bigger audience with the common markets–in Europe–in America.  And besides, all languages are dialects that are made to break new grounds.  I feel like Dante, Petrarca and Boccaccio, and I even feel like Garcilaso forging a new language.   

Saludo al nuevo siglo, el siglo del nuevo lenguaje de América, y le digo adiós a la retórica separatista y a los atavismos.

Saluda  al  sol,  araña,

no  seas  rencorosa.  

Un beso,

Giannina Braschi