National Book Festival authors share their favorite books

 

 

Image

National Book Festival writers reveal their favorite titles and explain what makes them so special:    http://www.washingtonpost.com/entertainment/books/national-book-festival-authors-share-their-favorite-books/2012/09/14/1e9d54c4-fddb-11e1-a31e-804fccb658f9_gallery.html 

Author: Giannina Braschi

Thus Spoke Zarathustra” by Friedrich Nietzsche is a book not to be read, but to be learned by heart. It is a book of wisdom with a thought in every line. I have six or seven copies, but the one I learned by heart is the raggedy, dog-eared, crackling paperback, splitting through the spine.

Walter Kaufmann, Translator

 

In the News. September 14, 2012

Advertisements

& NOW Festival 2012: GIANNINA BRASCHI @ Université de la Sorbonne

SAMEDI 9 JUIN, UNIVERSITE PARIS SORBONNE (PARIS IV) 14h15 – 15h45

Bibliothèque Louis Bonnerot: Lectures de GIANNINA BRASCHI et Jérôme ORSONI (modérateur : Jagna Oltarzewska).

 

On Saturday, June 9th at Université de la Sorbonne in Paris Giannina Braschi will read from UNITED STATES OF BANANA, which Library Journal recommends for fans of philosophical fiction such as Nietzsche’s “Thus Spoke Zarathustra”. This special event is a highlight of the & NOW FESTIVAL OF NEW WRITING IN FRANCE & THE UNITED STATES.  &NOW is a festival of fiction, poetry, and staged play readings; literary rituals, performance pieces (digital, sound, and otherwise), electronic and multimedia projects; and intergenre literary work of all kinds, including criti-fictional presentations and creatively critical papers. We particularly encourage pieces that promote linguistic and genre transgressions, along with literary artworks that promote interdisciplinary explorations and conversations with past, present, or future literary concerns and movements.

&Now’s 2012 theme “Exchanges and cross-fertilizations” addresses the idea of innovative literary art in terms of importation from and thriving on different genres, forms, fields and media. When today’s art clearly exposes many a traditional literary and more generally artistic category and notion as obsolete, how is art to be described, criticized and reviewed? Should categories be done away with altogether and new modes of speaking about works, representing and promoting them be invented, as well as innovative modes of conveying the aesthetic and artistic experience? This special Paris edition of the &Now Festival will also tackle the issue of exchanges and influences across the Atlantic and throughout time, exploring and continuing a long-lasting tradition of mutual fertilization and respect.

The Story of America Begins Here

Berättelsen om Amerika Börjar Nu

Giannina Braschi: ”Drömmarnas imperium” Publicerad 2012-05-25 08:36 Giannina Braschis prosa tar färg och tempo från gatans poesi. Samtidigt är den lärd och full av litterära referenser. Hennes skildring av 11 september är något alldeles nytt och eget, skriver Ingrid Elam.

 

Kort tid efter 11 september 2001 började de skönlitterära bearbetningarna av katastrofen komma, Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära” publicerades 2005 och två år senare gav Don de Lillo ut ”Falling man”. Nu föreligger också delar av det hittills kanske mest originella bidraget till litteraturen om 11 september-attackerna i svensk översättning, Giannina Braschis ”United States of Banana” från 2011, som får inleda urvalsvolymen ”Drömmarnas imperium”. Så här kan det låta: Valmöjligheterna är absurda. De kan välja mellan potatismos, pommes frites och bakad potatis. Men hur man än serverar den är det samma potatis. Om du frågar mig om det är bättre att vara conquistada por un conquistador o exterminada por un exterminador, prefiero ser vencida Braschi skriver en prosa som tar färg och tempo av gatans poesi med dess speciella tilltal, hiphop-rytmer och stilblandning, men hon skriver inte på gatans språk utan på en bildad, litterär engelska och spanska, full av sofistikerade ordlekar. I korta stycken fångar hon tillståndet efter 11 september, mardrömmarna, skräcksynerna, politikens förfall. Vad finns kvar i New York? Staden iakttas av en spanskspråkig invandrare som talar direkt till alla som vill höra. Vilka är människans villkor nu? Kroppsdelar far genom luften, där faller en man i vit skjorta utan ben och huvud, här två avslitna händer som fortfarande håller varandra. Allt faller, tornen, börsen, människovärdet. Det är en apokalyps på blandat och brutet talspråk men det är också, märker man efter hand, en filosofisk betraktelse över 2000-talets öde land. Den genljuder av lärda referenser, inte bara kroppsdelar utan även diktrader och delar av dramatiska dialoger fladdrar förbi i efterskalvens luftvirvlar, en bit Yeats, en trasa Eliot, en essäsnutt Benjamin. Giannina Braschi doktorerade i litteraturvetenskap på 1970-talet, hon rör sig på ett västerländskt bildningsfält, men hon experimenterar fritt med de plantor som växer där och vänder upp och ner på hierarkier. Viktigast bland undertexterna är Shakespeares ”Hamlet” och Calderóns ”Livet en dröm”. Den senare handlar om prins Segismundo som låstes in av sin far i en jordhåla och växte upp där utan kontakt med världen utanför. Det är ingen tvekan om vem av de två som har jagberättarens sympati, Hamlet som dödar i skydd av ett draperi och tvekar där Ofelia vågar ta språnget ut på djupt vatten, eller Segismundo som reser sig mot sin far och mot alla odds lyckas vända sitt öde. Braschi lägger perspektivet konsekvent hos invandraren – själv är hon född i Puerto Rico – hon insisterar på att det spanska arvet är lika viktigt som det anglosaxiska och att berättelsen om Amerika måste skrivas om efter 11 september. Saf¬ran Foers och de Lillos romaner är i grunden traditionella berättelser om några livsöden i skuggan av katastrofen, medan Braschi gör något nytt och eget. Det handlar inte så mycket om vad hon berättar utan vad formen säger, nämligen att Amerika varken är en smältdegel eller består av många från varandra åtskilda ghetton. I stället är hennes Amerika en väv där alla inslag syns och berör varandra. Braschis bidrag till den nya berättelsen är allt annat än realistisk eller harmonisk, snarast blasfemisk, full av förtvivlan och svart humor. ”United States of Bananas ”är hennes senaste bok men den ligger först i det svenska urvalet som i övrigt rymmer en mindre bit ur ”Yo-Yo Boing!” från 1998 och en längre ur den bok som också är urvalsvolymens titel, ”Drömmarnas imperium” från 1988. Det är en klok omvänd ordning, de tidigare verken är svårare att ta till sig i bokform, ”Yo-Yo Boing!” blandar två språk till spanglish och de korta prosastyckena i ”Drömmarnas imperium” är hallucinatoriska New York-impressioner – före tornens fall. Båda är med sin rastlöst svängande rörelse som gjorda för högläsning. De två översättarna, poeterna Helena Eriksson och Hanna Nordenhök bidrar med var sitt efterord, Nordenhöks är en introducerande miniessä medan Eriksson snarast skriver vidare på Braschis text. Deras översättningar är utmärkta och fångar känslan av att befinna sig i den del av Amerika där människor möts i ett brokigt men ändå samlevnadsmöjligt flöde av språk och erfarenheter: New York.

Ingrid Elam litteratur@dn.se

 

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/giannina-braschi-drommarnas-imperium

United States of Banana: Burial of the Sardine

Still Life Vanitas

There at the Fulton Market—where three roads intersect—was the point where HAMLET, GIANNINA, and ZARATHUSTRA first met. The three had been walking the streets like mad—without stopping to rest—until they came to the South Street Seaport—where flies were harrowing around the halo of the fish market that smelled like the rot of Chinatown. They recognized one another and walked toward each other with dead bodies on their backs.

GIANNINA: I’m burying the sardine—the dead body I carry on my back.

ZARATHUSTRA: A little fish—in a little coffin. And for this—for this little stinky thing—we came from so far?

GIANNINA: Look, it’s moving. It’s still alive.

ZARATHUSTRA: It’s so salty and ugly it itches and bites.

GIANNINA: It worked its whole life in the sludge of oil and vinegar. I’ll sprinkle incense, myrrh, and a pound of gold to be buried with it under the Sand.

HAMLET: Hurry up. The ferry will leave without us.

GIANNINA: You have no idea how much I’ve suffered under the influence of this rigorous but retarded sardine. Not a warrior, but a soldier. Making me vow to its regiment of passive-aggressive work. No traveling was allowed. No smoking allowed. No pets allowed. No one could get near me because the sardine would stink—and its stink would bite. Sometimes it would fly around the rim, but it would always dive back into the can of sardines—looking for its paycheck. Every two weeks—it brought me a salary—the stinky sardine—and I brought home all I could buy with that salary—confinement, imprisonment. Depending on a salary made me salivate—but it blew my mind to dust—the dust that blows around and makes you cough—but you hardly can see it because it’s made of dust. But I’m not made of dust—I’m made of flesh—and making love to the little sardine drove me crazy. It was such a little fish it barely filled my mouth. I could hardly eat it. I grew hungry—hungry for a big fish. God help me—no more fish! Please no clams, no oysters! Please—nothing shelled or scaled! Nothing salted—nothing finned or fanged! Because it had fangs—the sardine had fangs—and it bit me like a rabid squirrel. It must have known I wanted to bury it. Its fangs were long—and its screams were shrill— and it held grudges—and it had bones to pick. It blamed me for keeping it down—but all I wanted was its liberation from the can. I wanted it to breathe clean air—and to sing. Your mouth is already open—now take a deep breath, little fishy, and sing—sing a song of love. You know my cords are made of vibrant colors. You know I too come from the sea—but I don’t come with grudges in my fangs. I come with wings to fly from your stink. I hate sardines.

ZARATHUSTRA: Then why do you eat them?

GIANNINA: Because I detest their helplessness. I wouldn’t eat a lion. It would eat me first. I eat what is weaker than me. I like lamb. I watch a grazing lamb, and my mouth waters. I could eat it alive. But not sardines. They’re already dead. They never lived. They’re dead even when they’re alive. Always with their mouths open. Begging for water. And I don’t mind beggars. But sardines are not beggars—they’re squirmers. They beg for water—but what they really want is to eat you alive—with their deadliness—which is a plague—a virus—bacteria—something contagious that kills you without killing you. They open their mouths to beg for water—but do nothing but gulp the draught and wait for water—with their mouths open—as if snoring, which is worse than imploring—they’re beggarly beggars that don’t even beg—they’re too dead to beg—and they’re deadly contagious. It’s their deadliness that lingers over me every day of my life—the dead inertia of the sardine that obeys and begs for water, gallons of water, and does what it’s asked to do in spite of no water and denies itself so much—that it doesn’t realize it doesn’t have a being anymore—and it lets itself be canned—always with its open mouth saying:

Drop dead, but give me drops of water. I don’t want to be buried alive. I want to survive. I’m a salaried sardine. Give me more  money.

That’s why they’re so salty and ugly, they itch and bite. Because they’re salivating for salty salaries—salty salaried sardines.

ZARATHUSTRA: It is not a sardine. It is a big fish.

GIANNINA: The coffin is small, but the stench is immense. Zarathustra, would you allow my little pet to be buried in the same hole of the hollow tree where you left the tightrope walker?

HAMLET: And may I please leave the putrefied carrion in the same hollow tree?

GIANNINA: We are burying sameness—the aesthetic principle of sameness—the three together—at the same time—holding hands—burying bodies in the same hollow tree—and running free from freedom. Free…